Bor i Örebro. Var 1973 med och spelade Sveriges första landskamp i fotboll för damer. Idag säger hon:
– Vad mycket roligt fotbollen gett mig. Men det behövs ambassadörer (från Fotbollförbundet) som får fler tjejer att börja spela.
Känner du dig som pionjär? Vi skickar frågan till Agneta Björck (78) som var med och spelade Sveriges första landskamp i damlandslaget för exakt 50 år sedan. Svaret:
– Ja.
Ingen tvekan där.
Matchen spelades på Åland. 1.500 personer kom och finsk TV sände. Men inte svensk. Matchresultat 0-0. Agneta fick pris som bästa spelare.
– Jag känner stolthet och ödmjukhet över att ha fått vara med där i början. Vi var ju ändå bara 16 uttagna från hela landet.
VAR ANNAN TISDAG
Var annan tisdag är det Betelträff och den här gången alltså dags för lite fotbollsminnen. Lars-Åke Stenström höll som vanligt i trådarna.
Just den här tisdagen blev det dessutom tre psalmer signerade Lina Sandell.
– Hennes födelsedag, sa Lars-Åke Stenström.
– Föddes 3 oktober 1832. Alltså för 191 år sedan.
Sedan släppte han fram Agneta Björck i en intressant intervju.
BÖRJADE I BYN
Fotboll idag för henne är att vara matchobservatör för Örebro läns fotbollförbund. Dessutom vikarierande ordförande för gåfotboll i PRO-regi.
– Jag har ju barnbarn att glädjas åt också. Livets efterrätt, säger den sportiga och kortklippta veteranen och skrattar.
Agnetas fotbollsresa började uppe i en liten by i Skellefteå-trakten.
– Mina två brorsor spelade med en kompis. Men det behövdes en till för att vi skulle kunna spela två mot två. Det blev jag.
– Men så roligt det var. Fast det tyckte väl inte mamma, måhända påhejad av väninnor. Flickor och fotboll? De tyckte jag skulle vara hemma och sticka istället, säger Agneta och ler.
Sedan blev det spel på skolgården så fort tillfälle gavs.
– Underbart att få lira.
ETT BRA LAG
Hennes talanger upptäcktes alltmer och det blev till slut olika klubbar i olika delar av landet. Inte minst Sunnanå SK.
Hon började plugga på ”Sopis” i Örebro när 70-talet var färskt och träffade sin man från Pålsboda, Hans-Åke.
– Vi kunde inte hitta jobb till oss båda i Örebro så det fick bli Falköping 1973.
Tillbaka till Skellefteå 77-84 när hennes sjuka mamma behövde stöd. Men nu sedan flera år bosatt i Örebro igen.
– Vi hade väldigt bra lag i Sunnanå. Vann SM två gånger,
Ändå minst sagt amatörnivå.
– När landslaget åkte till Mariehamn för första landskampen så kände vi inte varandra. Inga träningar tillsammans innan. Det var ledarna för olika länsförbund som valt ut oss, och sedan skulle vi bilda lag.
BARA ETT PAR SKOR
Men något betalt var det verkligen inte tal om.
– Inte ett öre. Det enda var när Skellefteå som första allsvenska damlag fick konstgräs. Då fick vi ett par skor var.
– När vi spelade mot Danmark i lervälling och skulle möta Finland dagen därpå var våra kläder minst sagt lortiga. Då sa ledarna: ”Ni får väl tvätta dem själva”. Så där var det alltid på den tiden.
Agneta vill gärna se att de pengar som damfotbollen drar in ska gå tillbaka dit, till ungdomslagen, till flickfotbollen.
– Inte hamna i fickor hos agenter, organisatörer, byråkrati och annat.
DOMARE OCH GÅFOTBOLL
Idag är hon emellanåt ute och pratar om sina minnen från nio landskamper och om hur hon överlät nickandet av bollarna till Pija Sundhage. Och hur glad hon blir när hon ser damlagen i både ÖSK och KIF ta för sig på hög nivå. Och hur hon hoppas att de tjejerna har lika roligt som hon haft med fotbollen.
Slutfrågan: tror du din mamma skulle varit stolt över vad du gjort?
– Tror jag. Hon skulle nog inte nämna stickningen, säger Agneta och skrattar.
Rolf Johnsson
