”Mer likheter än skillnader”
Först pastor under en rad år i EFKs tjänst. Men sedan 10 år tillbaka präst i Svenska kyrkan.
Moni Höglund har gjort en resa som inte varit enkel.
– Men jag känner vila i det här. Guds ledning. Och det är mer likheter än skillnader mellan arbetet som pastor och präst.
62 år. Rötter i gränslandet mellan Östergötland och Närke. Nio syskon, uppväxt i en bondfamilj.
Sedan började hennes långa resa som först evangelist, sedan pastor – och nu präst.
– En spännande resa. Och jag kan fortfarande känna mig ledsen över att det finns vissa bilder av varandra – på ”båda sidor”. Men vi är alla delar av Guds familj. Så mycket förenar oss.
Nyligen gästade hon Betelträffen. En fin eftermiddagsstund som samlade 40 daglediga.
Frälst i unga år
Moni Höglund växte upp med en sträng tro. Viktiga regler vad man fick och inte fick göra, eller ha på sig. Inre motstånd mot religion, ja.
Men så tog en kompis med henne på läger. Och där…
– Blev jag frälst. Fick göra upp med Gud. Det hände på lördagen. På söndagen stod jag inför alla och berättade om min nyfunna tro.
– Jag tror att Gud har en större bild av livet än vad vi har. Hål i öronen (för örhängen) kan väl inte ha med tro att göra?
– Och när min pappa dog i en älgolycka så väcktes jag över hur skört livet kan vara. Det finns älgar, det finns bilar. Men ingen Guds mening i att plocka bort folk. Jesus är ju livet.
Lång resa
Efter en lång resa med olika pastorstjänster, och i allt större församlingar, kom hon till ett vägskäl där hon som pastor ville bli – präst. Varför?
– Två saker påverkade mig. För det första kände jag att Gud ville det. Under och efter mina två år på Betelseminariet (vidareutbildning) kände jag allt mer att jag ville verka i en församling som var väldigt öppen. Högt i tak och där alla rymdes.
– Det andra var när vi spelade in en TV-gudstjänst i Immanuelskyrkan och jag kom i samtal med prästen Johannes Söderberg. Vi pratade mycket teologi. Inte minst om den öppna församlingssynen. ”Du är lika mycket Svenska kyrkan som jag”, sa han då.
– Och det väckte mig att det är mer likheter än skillnader mellan våra kyrkor. Pastors- och prästyrkena är i mycket lika varandra.
Men ändå, ett stort kliv. Svårt beslut?
– Avgörandet kom när Missionsskolan hade sitt hundraårsjubileum 2008. Då sa Lennart Thörn till mig:” Du har tänkt dig att läsa till präst. Gör det!”
– Då kände jag ett lugn, en inre frid i de orden. Och så småningom blev jag antagen till prästkandidat.
Lång och svår resa?
– I varje fall inte enkel. Mycket kamp, mycket gråt. Jag har mött de som sagt: ”Har du lämnat teologin?”. Men så är det förstås inte alls.
– Jag har även fått lära mig att andra människor griper in i mitt liv, att det är Guds mening, och jag känner vila i det också.
– När jag prästvigdes 2012 kom det bussar med folk från Immanuelskyrkan för att vara med. Sådant gör mig varm om hjärtat.
Vad saknar du i Svenska kyrkan som finns i frikyrkan?
– Den sociala biten. Där har det varit tuffast. Inom Svenska kyrkan har man inte på samma sätt odlat den sociala gemenskapen som i frikyrkan, där man känner varandra på ett annat sätt.
Och nu har du mera ett ”ämbete” som präst. Synpunkter på det?
– Så är det. Bara jag kan döpa, och så vidare… Jag har kanske haft lite svårt med att jag är ”speciell”, om ordet inte missförstås. Men jag fick tröst av prästen Lars B. Stenström som sa: ”Jesus har lagt större ansvar på dig. Du ska vara trygg i det”.
Annorlunda att stå i predikstolen i Svenska kyrkan än i frikyrkan?
– Vad gäller budskapet – nej! Det måste vara äkta i båda fallen. Och är det.
– Jag trivdes i Immanuelskyrkan. Men jag trivs väldigt bra i Svenska kyrkan.
Rolf Johnsson
