Söndag. Oktober. Brittsommaren avklarad och dags att kliva in i höstrytmen. Den där lugna behagliga lunken, befriad från sommarens många måsten, till en mer förutsägbar tillvaro. Eller? Vi återkommer till det.
Det är så här års det är så skönt med de där ”vanliga” gudstjänsterna igen, om vi nu tycker oss kunna använda ordet vanlig, eftersom i princip allt kan hända i en gudstjänst.
Men ändå; det finns något tryggt i att en vanlig gråregnig oktobersöndag ta på sig grova skor, komplettera med rock/kappa och paraply och ställa färden till Betel.
Det finns en trygghet i att mötas av kyrkvärdarna Sven-Erik och Björn-Ingvar i dörren som säger ”Välkomna!” och sticker ett programblad i handen.
Och innan man ens hunnit in i kyrksalen har man hälsat på ett halvt dussin vänner. Minst. Det är det som är frikyrkans stora styrka: gemenskapen, familjekänslan, en samhörighet, att man delar något väldigt stort.
FÖRVÄNTNINGAR
Så sitter man där den vanliga söndagen, i just det här fallet med 97 andra, och väntar. Vad ska pastorn predika om idag? Något man kommer ihåg efteråt?
Det är förväntningar innan, upplevelser när det pågår och en känsla av påfyllning efteråt.
Klockringning, trygga välkomstord från den portabla predikstolen, bön, textläsning… Allt det där som känns bekant, tryggt, lugnande.
Just den här söndagen sjunger kören. Det är vackert. Texten i ”Med en sång från mitt hjärta” går rakt in i, just det, lyssnarnas hjärtan.
Bara det, att i dagens läge ha en egen kyrkokör, är snudd på stort.
Man sitter där och njuter. Tar in. Låter livet koncentreras till just den här timman, just den här lokalen. Resten stängs utanför.
DAGENS PREDIKAN
Så är det dags för predikan. Magnus Kronberg med plattan i handen. Vad ska han prata om idag?
Det handlar om både änglar, trygghet – och att vi egentligen inte vet ett dugg om morgondagen.
Det som fastnar hos mig den här söndagen är hans berättelse om familjen i Mexiko, som han mött, där alla tog avsked av varandra, varje morgon, innan de gick till arbete eller skola. Ingen visste nämligen med säkerhet om hon/han kom hem till kvällen. Mexiko, ett osäkert land.
Eller bilden av hur viktigt att vi får stämma av med någon och lägga framtiden även i någon annans hand. Dela bördorna.
I England har varje premiärminister, under 70 års tid, varje vecka avlagt rapport för den nu framlidna drottning Elisabeth. Delat sina bekymmer med någon annan som lyssnat.
Som kyrkbänksnötare ser jag direkt liknelsen framfört mig: vi får gå till Jesus och stämma av. Avlägga ”rapport”, uppleva stöttning, lugn, hopp. Dela bördorna.
Se där, jag fick med mig något även från den här vanliga söndagens vanliga predikan.
VIKTIGA STUNDER
Efteråt är det nattvard. Eller brödsbrytelse som det också heter. Eller HHN. En fin stund. Bara att stilla sig och ta in. Förlåtelse och upprättelse.
Kön ringlar sig sakta fram till brödet och vinet. Just den här söndagen gör jag fel och äter oblaten innan den doppats i vin. Det blir en ny oblat, Maj-Lena Eriksson ler åt missen. Men den här gången gör jag rätt.
Tillbaka i bänken. Det är nu det kanske viktigaste av allt snart kommer: välsignelsen.
”Det är det viktigaste i hela gudstjänsten. Det viktigaste på hela veckan. Utan välsignelsen känns det avslaget”.
Det sa Ulf Domargård till mig för en tid sedan. Och han har så rätt. Välsignelsen, i all sin vanlighet, rymmer så mycket av kraft, nåd, hopp.
Nu så. Nu är sittningen nästan fullbordad. Men inte riktigt än. Kören först med ”Lyssna i tro” och därefter Börje Ström som låter kyrkorgelns ljud dåna ut över kyrksalen. Flera blundar, njuter. Börjes kyrkorgelhänder är svårslagna.
”Fantastiskt att vi har en orgel och sådana som kan spela på den”, säger min bättre hälft. Hon har rätt förstås, som vanligt.
En dryg timma är över. En fin stund i veckorytmen. Och då har vi ändå kyrkkaffet kvar, en härlig social mötesplats.
Så kan det gå till, en helt vanlig söndagsförmiddag i Betel.
Rolf Johnsson
